Buss stickning

I går såg jag på loppis en korg med Rowan garn, små 25 grams härvor från 1980 talet, i många olika färger. Det var säkert över ett kilo där. Jag vågade inte titta närmare, och inte heller fråga om det fanns mera. Det var dyrt, flera gånger dyrare än min loppisbudget, men i alla fall billigare än garnaffären. Jag är fortfarande så frestad. Tänk så fint Kaffe Fassett mönster jag skulle kunna sticka med det. Kan jag köpa det i julklapp åt mig själv? När vågar jag gå tillbaka, och vad gör jag om det finns fortfarande kvar? Förr trodde jag att jag var den enda som uppskattade sådant, men nu vet jag att det förvinner så småningom.

Jag berättade om det för mannen, med en gnista hopp att han skulle köpa det åt mig, och han sade: `Du har ju tillräckligt med garn`och det kunde jag inte säga emot. För det mesta lyssnar han tålmodigt när jag pratar om stickning och garn. När jag sade att det inte är bara jag som har stort garnförråd, att cirka 80% (gissningsvis) av garninköp blir bortlagd i skåp, sade han: `Och desto bättre ser det ut där`, dvs ostickat.


Det var i somras jag började med min nya buss stickning, sex-kantiga lappar. Det var roligt att virka lappar, men det var två saker som jag inte tyckte om, att det var så arbetsamt att virka ihop lapparna och att sidorna blev taggiga. När man stickar är det lätt att sticka halv eller kvarts lappar, fast det blir förstås inte alls lättare att virka ihop dem.

Mönstret tog jag från Erika Knights bok Classic knits at home. Mönstret var för tjockare garn och för lappar med 18 cms sida, och man ökade i kanten vart tredje varv. Jag tyckte att det skulle räcka med vart fjärde varv, för mitt tunnare bomullsgarn, men det såg inte alls bra ut, så jag började på nytt med vart tredje. Jag beslöt sticka dubbel mosstickning. I mönstret stod det bara att man skulle öka i varje sida, men det stod inte hur. Jag försökte sticka 2 m slätstickning i sidan, men det blev bättre utan kant. Lapparna blev litet sneda men det skulle säkert försvinna när man syr eller virkar ihop.

Jag fick sluta, för det var för mycket ansträngning för ögonen. När man ökar eller minskar vart tredje varv på ett mönster som ändras vartannat varv, måste man granska varje gång man vänder om det skall bli rätt eller avigt, och det tyckte ögonen inte alls om.

Så nu stickar jag vanliga sneda lappar i rätstickning. Hittills har jag undvikit att sticka filtar med bomullsgarn, och i synnerhet att sticka rätstickning, för det blir för tjockt. Och nu gör jag båda. Det skall bli barnfilt, så den blir inte så stor. Det går fint att sticka på bussen i alla fall. Man behöver knappt titta ned på stickningen. Riktigt raka blir de här lapparna inte heller, men det förvinner säkert. Garn finns i förrådet.

Den allra första filten som jag stickade var i det här mönstret. En kamrat visade hur man stickade, och jag använde restgarn och upprevat garn redan då, alltihop ullgarn. Den blev i blå, lila och bruna färger, och den blev mycket använd.