Så gick det länge. Jag stickade ett par varv på tröjan, och så lade jag bort den och funderade hur jag skulle fortsätta. Nu tycker jag att jag har stickat det svåraste, och det blir bara roligt och spännande att se hur den blir.
Först när jag kom till halskanten på bakstycket tog jag fram måttbandet. Den blir i snävaste laget över ryggen. Som tur är så tönjs det ganska mycket, och kanske någon slags blockning hjälper till. Det är aldrig roligt att reva upp, och här är det ännu värre, för det är halvt mönster och halvt upphittat, så det skulle bli att hitta på igen. Och så finns det flera trådar, och det tar emot att klippa mera än absolut nödvändigt.
Axlarna stickade jag rakt. Ett tag tänkte jag sticka ett par förkortade varv, men det blev för besvärligt med flera trådar. Axlarna blev smala, och mina axlar är alldeles raka, inbillar jag mig, så det passar säkert.
Jag beslöt följa mönstret och sticka bak- och framstyckena i ett. Jag funderade länge. Det finns både för- och nackdelar med att sticka ihop och skilt. Med skilda stycken måste jag räkna maskor för att få flätorna att stämma, och sömnen på axeln syns. Ihopstickad räknar jag varv uppifrån istället så allt blir lika långt som på bakstycket. Det går bra. Jag markerade axeln genom att sticka två varv i samma färg.
Så det blev att kasta på maskor på halskanten framtill istället för att sätta på tråd. Den här gången ämnade jag använda tillfällig påkastnings metoden. Det fanns beskrivning i Vogue 25 års boken som jag tagit tillbaka till biblioteket. Jag trodde modigt att den fanns också i min vanliga Vogue bok, men inte hittade jag den där. På nätet hittade jag video som visade hur man skall göra, men jag minns bilder och inte rörelser, så jag tror inte det blev rätt. Jag får se när jag stickar halskanten. Till på köpet blev det veck av flätan under kanten, så min smala halskant med virkad avkastning passar bra.
Flätorna på framstycket blir tjockare och smalare och stickas sneda mot mitten så nu blir det intressant och roligt. Garnet är behagligt att sticka med, och jag trivs väldigt bra med stickningen.
Först när jag kom till halskanten på bakstycket tog jag fram måttbandet. Den blir i snävaste laget över ryggen. Som tur är så tönjs det ganska mycket, och kanske någon slags blockning hjälper till. Det är aldrig roligt att reva upp, och här är det ännu värre, för det är halvt mönster och halvt upphittat, så det skulle bli att hitta på igen. Och så finns det flera trådar, och det tar emot att klippa mera än absolut nödvändigt.
Axlarna stickade jag rakt. Ett tag tänkte jag sticka ett par förkortade varv, men det blev för besvärligt med flera trådar. Axlarna blev smala, och mina axlar är alldeles raka, inbillar jag mig, så det passar säkert.
Jag beslöt följa mönstret och sticka bak- och framstyckena i ett. Jag funderade länge. Det finns både för- och nackdelar med att sticka ihop och skilt. Med skilda stycken måste jag räkna maskor för att få flätorna att stämma, och sömnen på axeln syns. Ihopstickad räknar jag varv uppifrån istället så allt blir lika långt som på bakstycket. Det går bra. Jag markerade axeln genom att sticka två varv i samma färg.
Så det blev att kasta på maskor på halskanten framtill istället för att sätta på tråd. Den här gången ämnade jag använda tillfällig påkastnings metoden. Det fanns beskrivning i Vogue 25 års boken som jag tagit tillbaka till biblioteket. Jag trodde modigt att den fanns också i min vanliga Vogue bok, men inte hittade jag den där. På nätet hittade jag video som visade hur man skall göra, men jag minns bilder och inte rörelser, så jag tror inte det blev rätt. Jag får se när jag stickar halskanten. Till på köpet blev det veck av flätan under kanten, så min smala halskant med virkad avkastning passar bra.
Flätorna på framstycket blir tjockare och smalare och stickas sneda mot mitten så nu blir det intressant och roligt. Garnet är behagligt att sticka med, och jag trivs väldigt bra med stickningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar